gums

Ja.. Den 10 juni döps min älskade guddotter S. Jag har fått hem klänningen jag beställde på hm o wow. Jävlar i min lilla låda vilken underbar klänning. Den är så jag o väry fin. Rosa. Ljusrosa. Skor? Nä.. Tänkte köra alla Loreen o barfota.. Det du Ballerina ;) nej då.. Inte bli orolig. Fixar jag klänning så fixar jag skor. Geschwint så att säga. Ett litet bekymmer dock... Jag måste dieta fram tills dopet om jag vill att den ska sitta såppas att jag får ner en matbit o kan sitta ner som normalt folk... Sitter o googlar på gi o lchf. Lchf vore grejer det, om det inte tjorvar ihop sig med magen dvs. Laktosintolerans o en massa ost, grädde o grejer.. Nja.. Well.. Gi.. Låter bökigt. Så jag kör på min egen grej.. Herregud det har ju funkat en gång i tiden så varför inte igen. The diet is on. Nolltolerans mot slarv fram till dopet. Typ 1,5 vecka.. O motion på det. Ikväll ska jag ut o springa. Det var längesen. Skitlängesen, jag dör förmodligen på kuppen. Kilene vore grejor, men det finns orm o groda där så nej. På med snyggstället o ge sig ut bland husen it is. Ska jobba imorgon..satan i gatan va ont jag lär ha då. Typ träningsvärken Allan. Finns ju VV också, men coachen där är oproffsig o dålig så enbart därför skiter jag i detta fungerande koncept. vad väntar jag på?? Skiftlösning härhemma. Kom hem nuuuuu... Fan det är ju just nu jag är motiverad..det kan försvinna lika fort som det kom...

Igår var flisen och jag till sjukhuset för att ta prove. Andan i halsen o orosklumpen i magen är inte och leka med. Men det såg ut precis som det ska denna gången också. Skönt. Hejja superFis!!! Hade även ett fantastiskt bra samtal med dr L också. Sånna bra samtal med honom växer inte på träden så det här plockade han många pluspoäng på. Bättre sent än aldrig. Efter sjukhuset åkte vi till stallet.. Å vad kul hon hade när hon red..barbacka dessutom. Men det viktigaste möte hon hade under gårdagen var ändå med Emin... Han är en ängel med osynliga vingar.. Jisses va underbar med Flis...

Ja, jag anser mig vara en sådan. Lagom av allt (förutom extra kilon, extra orolig när det gäller Flis o extra jävla trähattig när det behövs). Men i stort är jag en enkel männisch som gillar enkla grejer. Som tex. God mat, kaffe, sol och regn, blommor (trots att jag inte har gröna fingrar), goda vänner, viktiga samtal o egentid. En enkel männisch gillar inte andra männisch som är energiparasiter o framförallt inte surpuppor som jobbat i servicebranchen. Gumma o jag träffade på en sådan idag.. Herregud. Så surt så jag förstår inte. Första o sista gången jag besökte hennes hak. Blä på dig surpuppa! Mer? Jag betalade en kvartalsräkning till CSN idag. 1680 pixadoller.. Tjo på den va det sved i plånkan. Tur att det är var tredje månad alla fall... För denna enkla människa vill gärna ha pengar över till annat.

Det är lika svårt att sätta ord på känslor nu, som det var när Flisen var under behandling för ALL. När vi satt i Hammarö kyrka igår så kände jag hur det brände till i ögonen och tårarna började att rinna. Jag är ju troende och mina böner blir så starka i kyrkans rum. Jag satt även och tänkte på vilken ära det är att få bli gudmor åt underbara lilla S o grinade lite till. Det blev så starkt liksom. Nätterna är värst måste jag säga. Det är då tuffa och jobbiga tankar ploppar upp och hindrar god nattsömn. Jag kan med ärlighet säga att jag har inte sovit en god nattsömn sen vi fick reda på att cancern var borta och att medicinerna skulle utsättas. Idag blir det jobbigt. Jag ska ta med de cellgifter som vi har över härhemma o lämna in till apoteket. Men det är ett måste då man ständigt blir påminnd om en helvetestid när jag kikar in i medicinskåpet. Det är en ny tid nu. Vi har vänt blad- Jag väntar bara på att JAG ska förstå och ta till mig det ofattbara och mirakel som skett. Japp, då grinas det lite igen. :( Undrar vad Flisen tänker.. hon pratar inte så mycket om att dummingarna är borta. Undrar hur och om hon tänker på det... Ska be lekterapin prata lite med henne.. de vet ju hur de ska prata med barn om sånt här. Behöver Flisen ventilera? Och med vem i så fall???? Jag vet alla fall att jag behöver min giraff för ventilation. Fick tyvärr ställa in tiden förra veckan.. och vi kunde inte boka ngn ny tid heller.. Jag skrev för ett par månader eller kanske 1 år sen om hur det känns att vara orolig. Att befinna sig strax över vattenytan i en svart djup brunn och känna kalla kårar som ständigt drar mig neråt. Jag kämpar fortfarande. Kalla kårar är min oro.. och oron har gjort min magkatarr ett living hell. Jag har så ont i magen.. Hej omeprazol säger vi på den. Bara för att orka med dagen.. Jag trodde att så mycket bara skulle lösa sig per automatik när vi fick ett positivt besked av sista provtagningen.. Men det är klart. Inget löser sig av sig själv. Vill jag ha något så får jag jobba för det.. och som jag jobbar. Jag sliter mitt hår och känner mig ständigt trött. Trodde tårarna var slut, men de kommer när man minst anar det. En obearbetad sorg/chock/kris? Får nog ta o försöka få tag på bästa dr Sofia under de dagarna som ajg är hemma med Flis. Det måste finnas ngt annat än omeprazol för magen och giraff.. för själens skull. Nä.. nu ska vi göra oss i ordning.. Vi måste till tomataffären på Lövnäs o fixa glass innan vi ska vara på plats för lite kalasligheter på förskolan :)

Idag är det totalt fullspäckat på schemat. Trots "hemmadag". Kl 10 ska vi vara på Flis förskola. Nej nej nej.. hon ska inte börja riktigt än då det florerar vattkoppor..FORTFARANDE!!! Jamen snälla nån..Flisen fyllde år i fredags o idag ska barnen gratta henne o Flis ska bjuda på glass. Utelek med barnen tills de går in på lunch. Sen hem o äta lunch för oss, kl 13 ska vi vara på sjukhuset för provtagning.. Aha.. det är därför min mage är helt ur funktion idag.. OROLIG..Kl 14 är det läkarbesök på dagvården o sen ska vi hem o hämta ridkläderna. Flisen ska rida för första gången på sååååå länge. Stackars liten vad hon missat mycket.. Dumma infektioner som satt så mycket käppar i hjulet. Det var den måndagen det.. Sen kommer jag vara hemma med Flisen tisdag och onsdag också. VI HAR JU INGEN BARNOMSORG ATT FÖRLITA OSS PÅ LÄNGRE och världens bästa mormor som ställt upp i ur o skur kunde inte hjälpa oss denna vecka och Mamma.. Det ÄR ok! <3

Ja jisses så var dagen för barnkalas äntligen här. Nöjesfabriken it is och 10 kompisar plus Flis. Hur bra det var på en superskala? Allt var kanon. Min systerdotter A o hennes kompis F var med mig o styrde upp o lekte med barnen. Love you girls!!! Flis hade en fantastiskt härlig dag. Topp topp! Imorgon vankas det konfirmation. Ja, vi är ju inte sysslolösa så att säga :)

som dagen till ära tappar den superlösa framtanden :) grattis älskade underbara SuperFlis!

Har vi ingen 5 åring längre.. Min älskade smulunge fyller 6 år imorgon.. ofattbart.. för 6 år sen fick jag världens goaste tjej och har varit sååå stolt mamma till henne sedan dess. <3

Vad skulle vi för det första göra utan mamma? Älskade finaste mammi.. tack snälla för allt du gör för oss <3 Min vecka har varit ngt utöver det vanliga.. o den är inte slut än. Ett axplock av veckan: studiedag med skolområdet, ett utvecklingssamtal, förskolans dag, avslutning på ett projekt inne i stan, firande av Flis del 1 och idag.. ett trepartssamtal med skola o förskola. Det kändes såå bra att gå därifrån och bara veta hur trygg min smulis kommer att få vara vid skolstart. Men veckan är inte slut. På långa vägar. Ujujuj.. men men det får gå det med. Får ta det lite kolon nästa vecka istället.

Jojjomensan imorgon tar jag på mig SupersurasunkSara-kostymen igen o ringer högsta hönset i kommunen här ute. Satan i gatan vad less jag är. På riktigt alltså.. IGEN.

Har suttit inne på en studiedag idag. Mycket produktiv sådan och jisses va skoj det är att träffa "alla". Solen sken som bäst idag så jag köpte hem grillat så det vart den deluxemiddag med grillat kött o potatisgratäng. Mumma! Det saknas frisk luft i skallen efter en sådan dag dock.. så jag tog med mamma på en kvällsprom. Mysigt med kvalitetstid o frisk ljummen försommarluft.

Idag ska vi till kyrkan här på ö:a för att vara delaktiga i dopet av lilla A. ÄLSKAR DOP o älskar att vara i kyrkan. Det är så känslosamt o går rakt in i mig.. Jag ska tända 4 ljus idag. Tre st för små änglabarn (H, V och F) som inte längre finns med oss och ett för min dotter för att jag är så innerligt tacksam att hon finns här hos mig.

För er som vill ha gott skratt ett par ggr om dagen..Läs MONAS blogg.. Monasuniversum.se Hur sjukt kul som helst.Hon är for real o bjussar mer än gärna på sig själv. Dessutom fnissar jag gott åt defacto att hon heter Mona..för tja.. ni vet ju det där med monapatrullen o mona-area o grejer..

Juliskum? Skumtomtar alla sommar? Nää..jag vet inte jag.. Känns lite fel..Ska lägga upp en bild så ska ni få se vad jag menar..

Det var ju en vecka sen jag jobbade. Nu när vi inte har barnomsorg (en fungerande sådan alltså) så krävs det ju att jag el Byggarbob vabbar mellan varven. Måndagar o fredagar har vi löst, men det är ju tre andra dagar under en arbetsvecka som inkluderar måndag till fredag. Yepp. Idag fick jag komma till "mina" barn igen. Bara några få av "mina" var där, då det är en klämdag o många är lediga o hemma. Dock hade vi några små juveler att ta hand om. När jag hade parkerat bilen o klivit in på gården iförd i min långa blå klänning från Rut mfl, så säger en liten pôjk från en annan avdelning än min.."Du, Sara.. vad fiiiin du är idag". Tack lilla hjärtat...goding. Dessutom blev jag medbjuden till Turkiet på söndag. Det ni.. Jag ska få hoppa ner i en väska o vara leksällskap åt en 3 och 4åring. Gullegoooos. Pappan till barnen blev dock lite ställd då jag frågade honom när han hämtade sina gullungar.."Vilken tid ska jag komma på söndag, ja.. Din son o dotter har lovat att jag får följa med på semestern som leksälllskap":.. Sen blev han lite rörd tror jag.. Hur gulligt är det inte då så små barn vill ha med sin fröken på semestern? Tuttiiiipluttiii så goa då. Sånt gör mig varm i hjärtat. Och det faktum att min lilla tjej är min hjälte alla kategorier.. vilken krigare hon är. Nu närmar sig måndagen med provtagning med stormsteg.. första veckan utan cellgifter is comming up..Det värsta är ju.. även om värderna är höga o ger mig magont..så kommer läkarna inte göra ngt åt det.. hon ska ju liksom stå på egna ben nu..*totalt nervig över detta*

Idag hämtar min kusin Emmi Flisen för ett par timmars egenhäng. Kvalitetstid deluxe då de ska åka till Tina där det finns hundar, katter, får med lamm,hästar o ankor. Mini4h liksom. Jag o byggarebob får inte följa med :( det här är Flis o Emmis grej.. O moster Jakob... Men han är på andra sidan jordklotet med sin kärlek, så se får låna Flisen en stund när de kommer hem.. Mkt efterlängtat o önskat av den lilla härhemma.

Jag förstår så väl vart mardrömmarna kommer ifrån, det är väl naturligt tänker jag när vi fick ett livsomvälvande besked i måndags. Rädslan o oron kommer alltid vara med mig.. Mer el mindre tror jag nog. Nojjorna finns hela tiden, men en liten trygghet är att kunna ringa ett samtal o en mkt kunnig o kompetent person svarar i andra änden. Men mardrömmar o sovproblem.. Nej, det hade jag faktiskt inte räknat med..nu. Jag har aldrig haft svårt att komma till ro o somna stenhårt. Men nu ligger jag bara o vrider på mig, tankar forsar genom skallen o samtidigt som jag känner ett glädjerus att min lilla hjälte besegrat den ondaste av dem alla, så kan jag få obegripliga gråtattacker o känna en panik över att medicinerna som hjälp min dotter att kämpa för sitt liv, är slut. No more pills. Har en tid hos giraff inbokad, men det är nästa vecka.. För första gången lär hon se det nervvrak som jag känner mig som. Nog med negativitet. Cancern är besegrad här o nu. Jag fattar att det kommer ta ett tag att få in i skallen. Jag ser glädjen i Flis ögon.. Äntligen slut på medicinerna!!!!!

Det har varit träff på nöjesfabriken leklandet ikväll med barncancerfonden. Flis frågade när vi åkte dit.. "får man vara med i barncancerföreningen fast jag inte har cancer längre=?!" Jo, det får man. Helt klart. Och vilket utbyte av erfarenheter. Ojojoj. Jag kom dit med Flis, ont i mage o i själen. Jag känner mig inte ok. Cancern är borta ja, men jag vågar inte riktigt säga de orden högt.. tänk om den kommer tillbaks då..Jag fick många kramar av de familjer som vet precis hur det är sådär dagen efter ett livsomvälvande besked. Jag lyckades hålla tårarna borta ikväll. Lyckan av att se Flis leka, springa, skratta.. ja, det blir inte mkt bättre än så. Ikväll fick jag bara vara. Inget krav på att man ska vara skojig och underfundig..lättsam eller komisk. Jag kom osminkad o med garden nere.. Tack o lov så finns det människor som vet vad man ska säga och prata om i sånnahära lägen. Vi har en underbar gemenskap i vår förening. Stödet har värmt under hela behandlingstiden. Nu spökar min magkatarr.. jag ska ta 2 omeprazolkapslar o lägga mig tror jag minsann.. Ett stort tack till dig som skrev en kommentar på förra inlägget om att vara ett helgon.. Texten passar verkligen på mig.. Jag blir nedskjuten av bad news gång på gång.. jag blir liggandes en liten stund sen borstar jag av mig och tar mig smärtan till trots vidare.. Vem vet.. det kanske är jag som är SupersnällaSilverSara...

Min lilla superhjälte har klarat kampen. Flis-cancerhelvetet 1-0!! Benmärgen är ren från leukemiceller, ryggmärgen likaså. Inga mer cellgifter nu. Flis är överlycklig. Jag är överlycklig, men i totalt kaos. Jag gråter o skrattar omvartannat. Livbojjorna är borta. Nu står hon där utan skyddnät. Åh herregud vad jag önskar att cancerhelvetet håller sig undan min dotters kropp hädanefter. Hon har gjort sitt med det där och går vinnande ut ur striden. Vi fick beskedet igår o samtidigt frågan.."är det ngt ni funderar på?" Öh.. ja. Egentligen är det 100 000 frågor i huvudet.. men det är ingen som hittar ut ur min mun. Jag är rädd.. mer rädd än vad jag varit på länge. Oron.. ja hej du. Det är ett nytt kapitel i vårt liv nu. Jag måste lära mig hantera rädslan. Tufft.. Sov inte sådär superbra inatt. Vaknade flera ggr i timmen o var tvungen att gå upp o kika på henne både en o två ggr. Inga mediciner igår.. Inget alls. Det kändes underligt..som om ngt stort fattades igårkväll. Dosetten är numera tom. Cellgifterna som står i medicinskåpet skall åter till apotek för kassering. Inte nog med att Flis har slutat med tabletterna som räddat hennes liv.. de ska inte få finnas kvar i vårt hus heller.. En livlina yttligare försvinner o kan inte ens ta vid behov. JAG VET. Man kan inte ta cellgifter vid behov. Jag kan inte förklara min rädsla. Japp.. gråta sig lite igen då.. Vill inte att Flis ska se mig så ledsen.. så jag ger mig nu.. o går o gråter i det tysta.. Ett stort tack för all omtanke till vår familj under dessa 2½ år i ALL behandlingen. Många ggr är det era tröstande ord som hjälpt mig att orka lite till. Snälla glöm inte.. Skänk en peng till Barncancerfonden.. Det är tack vare den forskningen som gjort att Flis har överlevt detta cancerhelvete.

Väntan på provsvaren gör mig knäpp. På riktigt. Måndagen var hemsk. As always. Fast.. en sak är bra... el 2 förresten. För det första. Det lönar sig att känna "rätt folk". Rätt folk som har blivit en vän. Tack snälla J för att du stod där och vakade över vår dotter när hon skulle vakna ur narkosen. Så tryggt har det aldrig känts tidigare. Tack snälla J för att du ordinerade bra o fungerande pre-medicin för att Flis inte skulle snedtända när hon vaknade ur narkosen..Det andra. Ett avslutande läkarsamtal. Raka besked, raka rör.. men rätt ord. Tack dr Å för att du satt där hos oss o tog dig tid att förklara o svara på våra 101 frågor. Om allt. På 2½ år kommer många frågor vill jag lova. Det var som vanligt helt överjävligt att se mitt barn gråta o bli buren in på op av sin far. Det är en fysisk smärta i kropp o själ där tårarna bränner av maktlöshet och oro när jag står där.. själv vid hennes säng o ser henne försvinna längre o längre bort o höra hennes gråt bli tystare o tystare. Väntan.. väntan på att hon ska vakna.. att vi får vara henne nära igen. Känns som tiden står still. Sen när hon vaknat, "piggnat till" så får vi åka hem med smärtpåverkat barn. Ont i huvud för att de gjort ett ryggmärgsprov "LP" och ont.. skelettont.. för att de varit inne o tagit benmärg i hennes vänstra höftkam. Ont o trött. Vad har vi att vänta efter detta? Ett par dagar med smärtlindring o tröstande. Ingen som inte varit med om detta känner igen ett barns gråt pga av inre smärta. En obeskrivlig smärta o där smärtlindringen inte tar bort det onda.. det bara kapar av toppen.. Jag har gråtit många tårar under 2½ år. Jag gråter bara jag tänker på cancerhelvetet. Alla barn som går igenom en cancerhelvetet är tappra krigare.. några vinner striden, några skadas för livet och några överlever inte alls. Nu väntar vi. Måndagen närmar sig återigen med stormsteg.. Det finns inga ord som jag kan använda som förklarar hur jag mår, tänker eller känner inför denna dag. Fast det känns som en bomb.. en tickande bomb..Som kommer att explodera på ett sätt eller annat.

Jag är 15 år. Sitter på mitt flickrum i parhuset i området där jag och mina barndomskamrater är uppväxta. Gick på en riktig dretskola i 9 år, fast det hör inte riktigt hit. Sitter på min säng. Jag har precis sett på ett avsnitt av "Grannar" "Glamour" eller "Vänner". Sitter och är bitter över att alla är så in i helvetti perfekta, deras perfekta liv, utseenden och karriärer. Allt är så mycket extra och lite till i deras liv. På ett bra sätt då. De där.. de där på tv.. Det är då.. just precis då jag önskar jag idag önskar att jag aldrig uttalat högt. "VARFÖR I HELVETE SKA JAG VARA SÅ VANLIG???" INTE ETT SKIT ÄR SPÄNNANDE I MITT LIV!!!" Yepp, så var det då för 18 år sen. Nu sitter jag här o är en sur snart medelålders bitter..donna som är less. Jag önskar inget annat än att få vara vanlig just nu.´.. en helt vanlig Svensson vars största bekymmer är vart i världen sommarsemestern ska gå, eller om allt annat bara faller på plats som det gör för somliga. Nä, jag sitter här och är skitsur. Jag är så less att livet sparkar på mig om o om igen.. Jag hinner ju för fan inte ens ställa mig upp innan det måttar in nästa tappar-andan-tag. Ser att allt som har hänt under årets första månader har börjat ta på mig. Humöret o tålamodet är 2 saker som försvinner mer o mer dag för dag. Är så heligt urförbannad på alla downs i mitt liv så att magkatarren irriterar likt en varig blödande böld i röven o huvudvärken pulserar så ögonen håller på att pluppa ur huvudet. Imorgon drar jag till mitt gudbarn och hennes mor i Göteborg. gissa OM jag ska ladda mer bra energi? (o bebisgoooos)...

Jag tar allt bara min älskade flicka blir frisk.. Väntan på provsvaren är olidlig..

Skippade mascaran helt o hållet idag då tårarna har runnit av o till hela dagen. Jag är rädd. Ett stort kaos upptar hela mitt väsen o jag vet varken ut eller in. Morgondagen ligger o lurar kring husknuten och det är tveksamt om det blir några timmars sömn inatt.. Imorgon står man där maktlös. Bara gilla läget säger man ju.. Fast jag gillar inte läget, men måste ändå acceptera faktum. Sista provtagningen med ryggmärg o benmärg. 2½ år..om en vecka får vi provsvar som antingen säger att Flisen inte har ngt spår av de förbannade cancercellerna kvar.. el..att det finns skräp kvar o mer medicin krävs. Oron.. det är svårt att sätta ord på den. Det känns som om det sitter en alldeles för fet människa på min bröstkorg. Det är svårt att andas.. tårar som bränner i ögonen. Känslan.. illamående o fruktanstvärt ledsen..På detta sätt vill jag vädja till familj, nära o kära. Skicka en omtanke för oss o framförallt till min Flis imorgon. 8,30 ska hon in tillsammans med sin far i opsalen.. utanför slussdörrarna står jag.. ensam med tankar o tårar. Vet inte om det blir så många fler blogginlägg på ett tag. Ha förståelse för att jag kanske inte orkar svara i telefon..

Jag är rastlös, men helt oförmögen att ta mig för något. Usch, jag är känner ett enormt sötisbehov, men samtidigt mår jag illa av tanken att stoppa i mig en massa saker. Jag är förväntansfull, men samtidigt obeskrivligt ledsen och frustrerad. Morgondagen närmar sig med stormsteg. Jag gråter.. Det finns så mycket smärtfulla minnen från dit vi ska imorgon. Och morgondagen lär ju inte heller bjuda på en lycklig stund om man säger så. Alla förberedelser.. smärtstillande..Jag då? Kan jag få lite smärtstillande nu? Snälla? Mammahjärtat värker, yttligare ett sånt beslut som inte vi kan styra över, utan bara gilla läget. Det SKA sövas, det MÅSTE tas 2 stora prover, att jag INTE vill.. att FLISEN INTE vill..det spelar ingen roll. Jag försöker samla energi inför morgondagen. Solen är framme idag. Tänk om jag skulle ha ork att sitta i solen ett tag o bara vara? Men det är nästintill omöjligt. Det är då tankarna far runt. Mardrömmar på dagtid.. Flisen leker med lilla M idag. Hon får Flisen att tänka på annat en stund. Det känns så bra. Hemma så mantrar hon på om morgondagen. Jag försöker stötta och trösta. Men kan ändå inte göra det som hon egentligen vill.. dvs säga att hon inte behöver gå igenom morgondagen.. Ingen slang i armen.. ingen sovmedicin, inga sparrisar..Min lilla älskling.. Fy fan vilket helvete du har gått igenom.. Så liten..Jag hittade ett ordspråk som jag bara känner är mitt..Erfarenhet ger visdom..både bra och dålig visdom i mitt fall. Snälla var med oss imorgon. Be en stilla bön om att allt ska gå bra för Flisen..o för mig.

Ja, vad ska jag säga. Jag känner ibland en ren och skär avundsjuka på vissa människor och deras förmåga att bara kunna planera och genomföra det planerade obehindrat. Med sin familj, för sig själva eller för någon annan. Varje gång jag planerar är det med kniven på strupen tills dagen d. Kommer vi/jag iväg? Eller inte.. För det mesta de senaste åren..Inte. För er som framtiden verkar vara bekymmerslös.. Ta tillvara på det. Själv är jag luttrad och alldeles för präglad av livets hårda. Så jag borde leva mer här och nu hädan efter. Även om inte det heller funkar så bra alla ggr.. Finns en sak jag längtar efter. Solsemester med Flisen. Åka iväg, njuta, skratta och må gott i en vecka el tvås värme..Sånt kräver planering o lite mer än en dags förvarning (för det mesta). Finns en sak jag längtar efter mer.. Att cancerhelvetet är borta. FÖRALLTID. Det står högst upp på min vill ha lista. Sen känns det som allt det där andra kvittar. För vad är en solsemester mot ett liv? Läste på en blogg, Ernst Bolldén heter han. En rullstolsburen man i sina bästa år som tävlat för Sverige i bordtennis. En stor altet alltså. Han drabbades av cancer. Och dog. Förlorade kampen och efterlämnade sig en fru som sörjer och hennes ord känns som spikar rakt in i hjärtat. Hennes saknad och förlust.. Usch.. Det är svårt. På hans blogg låg det ute för ett tag sen en vacker motivbild med texten.. "God gave you this life beacuse he knew you could handle it".. over and out liksom.

Är mitt i ett skede där jag inte kan sätta ord på det jag känner- måndagen närmar sig med stormsteg o likasom min dotter mantar detta extremt jobba som komma skall på måndag fm på sjukhuset. Sövningen är ett hell. Att se sitt barn gå in till op-salen o gråter efter sin mamma (H följer med henne in), ropar o sträcker sig efter mig.. ropen försvinner längre o länge bort.. Kvar står jag.. Vid en tom säng, med tårar som rinner okontrollerat nerför mina kinder. Väntan.. väntan på att få henne tillbaks. Se henne vakna från narkosen..hur vaknar hon idag? Hur mår hon? Kommer hon ha väldigt ont i ryggen... Läkarsamtal kommer det att bli medans smulis sover. Hur har läkarna o syrrorna sett Flis o oss o 2½ års behandling? Vad händer sen..Det finns 2 små änglar i himmelen. 2 små barn som cancern tog livet ifrån. 2 små barn som fick återfall efter att varit "friska" en kort period... Det finns med i skallen. Nästa vecka vet jag inte om jag orkar blogga. Eller om jag måste få ur mig oro o frustration.. Det är jävligt jobbigt just nu. Jag mår fysiskt illa.. min lilla älskling.. Jag står alltid vid din sida. Jag bråkar för dina rättigheter med näbb o klo..jag älskar dig utan villkor och kommer alltid att vara en jobbig överbeskyddande mamma..<3