gums

Ja, vad ska jag säga. Jag känner ibland en ren och skär avundsjuka på vissa människor och deras förmåga att bara kunna planera och genomföra det planerade obehindrat. Med sin familj, för sig själva eller för någon annan. Varje gång jag planerar är det med kniven på strupen tills dagen d. Kommer vi/jag iväg? Eller inte.. För det mesta de senaste åren..Inte. För er som framtiden verkar vara bekymmerslös.. Ta tillvara på det. Själv är jag luttrad och alldeles för präglad av livets hårda. Så jag borde leva mer här och nu hädan efter. Även om inte det heller funkar så bra alla ggr.. Finns en sak jag längtar efter. Solsemester med Flisen. Åka iväg, njuta, skratta och må gott i en vecka el tvås värme..Sånt kräver planering o lite mer än en dags förvarning (för det mesta). Finns en sak jag längtar efter mer.. Att cancerhelvetet är borta. FÖRALLTID. Det står högst upp på min vill ha lista. Sen känns det som allt det där andra kvittar. För vad är en solsemester mot ett liv? Läste på en blogg, Ernst Bolldén heter han. En rullstolsburen man i sina bästa år som tävlat för Sverige i bordtennis. En stor altet alltså. Han drabbades av cancer. Och dog. Förlorade kampen och efterlämnade sig en fru som sörjer och hennes ord känns som spikar rakt in i hjärtat. Hennes saknad och förlust.. Usch.. Det är svårt. På hans blogg låg det ute för ett tag sen en vacker motivbild med texten.. "God gave you this life beacuse he knew you could handle it".. over and out liksom.