gums

Har vi ingen 5 åring längre.. Min älskade smulunge fyller 6 år imorgon.. ofattbart.. för 6 år sen fick jag världens goaste tjej och har varit sååå stolt mamma till henne sedan dess. <3

Vad skulle vi för det första göra utan mamma? Älskade finaste mammi.. tack snälla för allt du gör för oss <3 Min vecka har varit ngt utöver det vanliga.. o den är inte slut än. Ett axplock av veckan: studiedag med skolområdet, ett utvecklingssamtal, förskolans dag, avslutning på ett projekt inne i stan, firande av Flis del 1 och idag.. ett trepartssamtal med skola o förskola. Det kändes såå bra att gå därifrån och bara veta hur trygg min smulis kommer att få vara vid skolstart. Men veckan är inte slut. På långa vägar. Ujujuj.. men men det får gå det med. Får ta det lite kolon nästa vecka istället.

Jojjomensan imorgon tar jag på mig SupersurasunkSara-kostymen igen o ringer högsta hönset i kommunen här ute. Satan i gatan vad less jag är. På riktigt alltså.. IGEN.

Har suttit inne på en studiedag idag. Mycket produktiv sådan och jisses va skoj det är att träffa "alla". Solen sken som bäst idag så jag köpte hem grillat så det vart den deluxemiddag med grillat kött o potatisgratäng. Mumma! Det saknas frisk luft i skallen efter en sådan dag dock.. så jag tog med mamma på en kvällsprom. Mysigt med kvalitetstid o frisk ljummen försommarluft.

Idag ska vi till kyrkan här på ö:a för att vara delaktiga i dopet av lilla A. ÄLSKAR DOP o älskar att vara i kyrkan. Det är så känslosamt o går rakt in i mig.. Jag ska tända 4 ljus idag. Tre st för små änglabarn (H, V och F) som inte längre finns med oss och ett för min dotter för att jag är så innerligt tacksam att hon finns här hos mig.

För er som vill ha gott skratt ett par ggr om dagen..Läs MONAS blogg.. Monasuniversum.se Hur sjukt kul som helst.Hon är for real o bjussar mer än gärna på sig själv. Dessutom fnissar jag gott åt defacto att hon heter Mona..för tja.. ni vet ju det där med monapatrullen o mona-area o grejer..

Juliskum? Skumtomtar alla sommar? Nää..jag vet inte jag.. Känns lite fel..Ska lägga upp en bild så ska ni få se vad jag menar..

Det var ju en vecka sen jag jobbade. Nu när vi inte har barnomsorg (en fungerande sådan alltså) så krävs det ju att jag el Byggarbob vabbar mellan varven. Måndagar o fredagar har vi löst, men det är ju tre andra dagar under en arbetsvecka som inkluderar måndag till fredag. Yepp. Idag fick jag komma till "mina" barn igen. Bara några få av "mina" var där, då det är en klämdag o många är lediga o hemma. Dock hade vi några små juveler att ta hand om. När jag hade parkerat bilen o klivit in på gården iförd i min långa blå klänning från Rut mfl, så säger en liten pôjk från en annan avdelning än min.."Du, Sara.. vad fiiiin du är idag". Tack lilla hjärtat...goding. Dessutom blev jag medbjuden till Turkiet på söndag. Det ni.. Jag ska få hoppa ner i en väska o vara leksällskap åt en 3 och 4åring. Gullegoooos. Pappan till barnen blev dock lite ställd då jag frågade honom när han hämtade sina gullungar.."Vilken tid ska jag komma på söndag, ja.. Din son o dotter har lovat att jag får följa med på semestern som leksälllskap":.. Sen blev han lite rörd tror jag.. Hur gulligt är det inte då så små barn vill ha med sin fröken på semestern? Tuttiiiipluttiii så goa då. Sånt gör mig varm i hjärtat. Och det faktum att min lilla tjej är min hjälte alla kategorier.. vilken krigare hon är. Nu närmar sig måndagen med provtagning med stormsteg.. första veckan utan cellgifter is comming up..Det värsta är ju.. även om värderna är höga o ger mig magont..så kommer läkarna inte göra ngt åt det.. hon ska ju liksom stå på egna ben nu..*totalt nervig över detta*

Idag hämtar min kusin Emmi Flisen för ett par timmars egenhäng. Kvalitetstid deluxe då de ska åka till Tina där det finns hundar, katter, får med lamm,hästar o ankor. Mini4h liksom. Jag o byggarebob får inte följa med :( det här är Flis o Emmis grej.. O moster Jakob... Men han är på andra sidan jordklotet med sin kärlek, så se får låna Flisen en stund när de kommer hem.. Mkt efterlängtat o önskat av den lilla härhemma.

Jag förstår så väl vart mardrömmarna kommer ifrån, det är väl naturligt tänker jag när vi fick ett livsomvälvande besked i måndags. Rädslan o oron kommer alltid vara med mig.. Mer el mindre tror jag nog. Nojjorna finns hela tiden, men en liten trygghet är att kunna ringa ett samtal o en mkt kunnig o kompetent person svarar i andra änden. Men mardrömmar o sovproblem.. Nej, det hade jag faktiskt inte räknat med..nu. Jag har aldrig haft svårt att komma till ro o somna stenhårt. Men nu ligger jag bara o vrider på mig, tankar forsar genom skallen o samtidigt som jag känner ett glädjerus att min lilla hjälte besegrat den ondaste av dem alla, så kan jag få obegripliga gråtattacker o känna en panik över att medicinerna som hjälp min dotter att kämpa för sitt liv, är slut. No more pills. Har en tid hos giraff inbokad, men det är nästa vecka.. För första gången lär hon se det nervvrak som jag känner mig som. Nog med negativitet. Cancern är besegrad här o nu. Jag fattar att det kommer ta ett tag att få in i skallen. Jag ser glädjen i Flis ögon.. Äntligen slut på medicinerna!!!!!

Det har varit träff på nöjesfabriken leklandet ikväll med barncancerfonden. Flis frågade när vi åkte dit.. "får man vara med i barncancerföreningen fast jag inte har cancer längre=?!" Jo, det får man. Helt klart. Och vilket utbyte av erfarenheter. Ojojoj. Jag kom dit med Flis, ont i mage o i själen. Jag känner mig inte ok. Cancern är borta ja, men jag vågar inte riktigt säga de orden högt.. tänk om den kommer tillbaks då..Jag fick många kramar av de familjer som vet precis hur det är sådär dagen efter ett livsomvälvande besked. Jag lyckades hålla tårarna borta ikväll. Lyckan av att se Flis leka, springa, skratta.. ja, det blir inte mkt bättre än så. Ikväll fick jag bara vara. Inget krav på att man ska vara skojig och underfundig..lättsam eller komisk. Jag kom osminkad o med garden nere.. Tack o lov så finns det människor som vet vad man ska säga och prata om i sånnahära lägen. Vi har en underbar gemenskap i vår förening. Stödet har värmt under hela behandlingstiden. Nu spökar min magkatarr.. jag ska ta 2 omeprazolkapslar o lägga mig tror jag minsann.. Ett stort tack till dig som skrev en kommentar på förra inlägget om att vara ett helgon.. Texten passar verkligen på mig.. Jag blir nedskjuten av bad news gång på gång.. jag blir liggandes en liten stund sen borstar jag av mig och tar mig smärtan till trots vidare.. Vem vet.. det kanske är jag som är SupersnällaSilverSara...

Min lilla superhjälte har klarat kampen. Flis-cancerhelvetet 1-0!! Benmärgen är ren från leukemiceller, ryggmärgen likaså. Inga mer cellgifter nu. Flis är överlycklig. Jag är överlycklig, men i totalt kaos. Jag gråter o skrattar omvartannat. Livbojjorna är borta. Nu står hon där utan skyddnät. Åh herregud vad jag önskar att cancerhelvetet håller sig undan min dotters kropp hädanefter. Hon har gjort sitt med det där och går vinnande ut ur striden. Vi fick beskedet igår o samtidigt frågan.."är det ngt ni funderar på?" Öh.. ja. Egentligen är det 100 000 frågor i huvudet.. men det är ingen som hittar ut ur min mun. Jag är rädd.. mer rädd än vad jag varit på länge. Oron.. ja hej du. Det är ett nytt kapitel i vårt liv nu. Jag måste lära mig hantera rädslan. Tufft.. Sov inte sådär superbra inatt. Vaknade flera ggr i timmen o var tvungen att gå upp o kika på henne både en o två ggr. Inga mediciner igår.. Inget alls. Det kändes underligt..som om ngt stort fattades igårkväll. Dosetten är numera tom. Cellgifterna som står i medicinskåpet skall åter till apotek för kassering. Inte nog med att Flis har slutat med tabletterna som räddat hennes liv.. de ska inte få finnas kvar i vårt hus heller.. En livlina yttligare försvinner o kan inte ens ta vid behov. JAG VET. Man kan inte ta cellgifter vid behov. Jag kan inte förklara min rädsla. Japp.. gråta sig lite igen då.. Vill inte att Flis ska se mig så ledsen.. så jag ger mig nu.. o går o gråter i det tysta.. Ett stort tack för all omtanke till vår familj under dessa 2½ år i ALL behandlingen. Många ggr är det era tröstande ord som hjälpt mig att orka lite till. Snälla glöm inte.. Skänk en peng till Barncancerfonden.. Det är tack vare den forskningen som gjort att Flis har överlevt detta cancerhelvete.

Väntan på provsvaren gör mig knäpp. På riktigt. Måndagen var hemsk. As always. Fast.. en sak är bra... el 2 förresten. För det första. Det lönar sig att känna "rätt folk". Rätt folk som har blivit en vän. Tack snälla J för att du stod där och vakade över vår dotter när hon skulle vakna ur narkosen. Så tryggt har det aldrig känts tidigare. Tack snälla J för att du ordinerade bra o fungerande pre-medicin för att Flis inte skulle snedtända när hon vaknade ur narkosen..Det andra. Ett avslutande läkarsamtal. Raka besked, raka rör.. men rätt ord. Tack dr Å för att du satt där hos oss o tog dig tid att förklara o svara på våra 101 frågor. Om allt. På 2½ år kommer många frågor vill jag lova. Det var som vanligt helt överjävligt att se mitt barn gråta o bli buren in på op av sin far. Det är en fysisk smärta i kropp o själ där tårarna bränner av maktlöshet och oro när jag står där.. själv vid hennes säng o ser henne försvinna längre o längre bort o höra hennes gråt bli tystare o tystare. Väntan.. väntan på att hon ska vakna.. att vi får vara henne nära igen. Känns som tiden står still. Sen när hon vaknat, "piggnat till" så får vi åka hem med smärtpåverkat barn. Ont i huvud för att de gjort ett ryggmärgsprov "LP" och ont.. skelettont.. för att de varit inne o tagit benmärg i hennes vänstra höftkam. Ont o trött. Vad har vi att vänta efter detta? Ett par dagar med smärtlindring o tröstande. Ingen som inte varit med om detta känner igen ett barns gråt pga av inre smärta. En obeskrivlig smärta o där smärtlindringen inte tar bort det onda.. det bara kapar av toppen.. Jag har gråtit många tårar under 2½ år. Jag gråter bara jag tänker på cancerhelvetet. Alla barn som går igenom en cancerhelvetet är tappra krigare.. några vinner striden, några skadas för livet och några överlever inte alls. Nu väntar vi. Måndagen närmar sig återigen med stormsteg.. Det finns inga ord som jag kan använda som förklarar hur jag mår, tänker eller känner inför denna dag. Fast det känns som en bomb.. en tickande bomb..Som kommer att explodera på ett sätt eller annat.

Jag är 15 år. Sitter på mitt flickrum i parhuset i området där jag och mina barndomskamrater är uppväxta. Gick på en riktig dretskola i 9 år, fast det hör inte riktigt hit. Sitter på min säng. Jag har precis sett på ett avsnitt av "Grannar" "Glamour" eller "Vänner". Sitter och är bitter över att alla är så in i helvetti perfekta, deras perfekta liv, utseenden och karriärer. Allt är så mycket extra och lite till i deras liv. På ett bra sätt då. De där.. de där på tv.. Det är då.. just precis då jag önskar jag idag önskar att jag aldrig uttalat högt. "VARFÖR I HELVETE SKA JAG VARA SÅ VANLIG???" INTE ETT SKIT ÄR SPÄNNANDE I MITT LIV!!!" Yepp, så var det då för 18 år sen. Nu sitter jag här o är en sur snart medelålders bitter..donna som är less. Jag önskar inget annat än att få vara vanlig just nu.´.. en helt vanlig Svensson vars största bekymmer är vart i världen sommarsemestern ska gå, eller om allt annat bara faller på plats som det gör för somliga. Nä, jag sitter här och är skitsur. Jag är så less att livet sparkar på mig om o om igen.. Jag hinner ju för fan inte ens ställa mig upp innan det måttar in nästa tappar-andan-tag. Ser att allt som har hänt under årets första månader har börjat ta på mig. Humöret o tålamodet är 2 saker som försvinner mer o mer dag för dag. Är så heligt urförbannad på alla downs i mitt liv så att magkatarren irriterar likt en varig blödande böld i röven o huvudvärken pulserar så ögonen håller på att pluppa ur huvudet. Imorgon drar jag till mitt gudbarn och hennes mor i Göteborg. gissa OM jag ska ladda mer bra energi? (o bebisgoooos)...

Jag tar allt bara min älskade flicka blir frisk.. Väntan på provsvaren är olidlig..

Skippade mascaran helt o hållet idag då tårarna har runnit av o till hela dagen. Jag är rädd. Ett stort kaos upptar hela mitt väsen o jag vet varken ut eller in. Morgondagen ligger o lurar kring husknuten och det är tveksamt om det blir några timmars sömn inatt.. Imorgon står man där maktlös. Bara gilla läget säger man ju.. Fast jag gillar inte läget, men måste ändå acceptera faktum. Sista provtagningen med ryggmärg o benmärg. 2½ år..om en vecka får vi provsvar som antingen säger att Flisen inte har ngt spår av de förbannade cancercellerna kvar.. el..att det finns skräp kvar o mer medicin krävs. Oron.. det är svårt att sätta ord på den. Det känns som om det sitter en alldeles för fet människa på min bröstkorg. Det är svårt att andas.. tårar som bränner i ögonen. Känslan.. illamående o fruktanstvärt ledsen..På detta sätt vill jag vädja till familj, nära o kära. Skicka en omtanke för oss o framförallt till min Flis imorgon. 8,30 ska hon in tillsammans med sin far i opsalen.. utanför slussdörrarna står jag.. ensam med tankar o tårar. Vet inte om det blir så många fler blogginlägg på ett tag. Ha förståelse för att jag kanske inte orkar svara i telefon..

Jag är rastlös, men helt oförmögen att ta mig för något. Usch, jag är känner ett enormt sötisbehov, men samtidigt mår jag illa av tanken att stoppa i mig en massa saker. Jag är förväntansfull, men samtidigt obeskrivligt ledsen och frustrerad. Morgondagen närmar sig med stormsteg. Jag gråter.. Det finns så mycket smärtfulla minnen från dit vi ska imorgon. Och morgondagen lär ju inte heller bjuda på en lycklig stund om man säger så. Alla förberedelser.. smärtstillande..Jag då? Kan jag få lite smärtstillande nu? Snälla? Mammahjärtat värker, yttligare ett sånt beslut som inte vi kan styra över, utan bara gilla läget. Det SKA sövas, det MÅSTE tas 2 stora prover, att jag INTE vill.. att FLISEN INTE vill..det spelar ingen roll. Jag försöker samla energi inför morgondagen. Solen är framme idag. Tänk om jag skulle ha ork att sitta i solen ett tag o bara vara? Men det är nästintill omöjligt. Det är då tankarna far runt. Mardrömmar på dagtid.. Flisen leker med lilla M idag. Hon får Flisen att tänka på annat en stund. Det känns så bra. Hemma så mantrar hon på om morgondagen. Jag försöker stötta och trösta. Men kan ändå inte göra det som hon egentligen vill.. dvs säga att hon inte behöver gå igenom morgondagen.. Ingen slang i armen.. ingen sovmedicin, inga sparrisar..Min lilla älskling.. Fy fan vilket helvete du har gått igenom.. Så liten..Jag hittade ett ordspråk som jag bara känner är mitt..Erfarenhet ger visdom..både bra och dålig visdom i mitt fall. Snälla var med oss imorgon. Be en stilla bön om att allt ska gå bra för Flisen..o för mig.

Ja, vad ska jag säga. Jag känner ibland en ren och skär avundsjuka på vissa människor och deras förmåga att bara kunna planera och genomföra det planerade obehindrat. Med sin familj, för sig själva eller för någon annan. Varje gång jag planerar är det med kniven på strupen tills dagen d. Kommer vi/jag iväg? Eller inte.. För det mesta de senaste åren..Inte. För er som framtiden verkar vara bekymmerslös.. Ta tillvara på det. Själv är jag luttrad och alldeles för präglad av livets hårda. Så jag borde leva mer här och nu hädan efter. Även om inte det heller funkar så bra alla ggr.. Finns en sak jag längtar efter. Solsemester med Flisen. Åka iväg, njuta, skratta och må gott i en vecka el tvås värme..Sånt kräver planering o lite mer än en dags förvarning (för det mesta). Finns en sak jag längtar efter mer.. Att cancerhelvetet är borta. FÖRALLTID. Det står högst upp på min vill ha lista. Sen känns det som allt det där andra kvittar. För vad är en solsemester mot ett liv? Läste på en blogg, Ernst Bolldén heter han. En rullstolsburen man i sina bästa år som tävlat för Sverige i bordtennis. En stor altet alltså. Han drabbades av cancer. Och dog. Förlorade kampen och efterlämnade sig en fru som sörjer och hennes ord känns som spikar rakt in i hjärtat. Hennes saknad och förlust.. Usch.. Det är svårt. På hans blogg låg det ute för ett tag sen en vacker motivbild med texten.. "God gave you this life beacuse he knew you could handle it".. over and out liksom.

Är mitt i ett skede där jag inte kan sätta ord på det jag känner- måndagen närmar sig med stormsteg o likasom min dotter mantar detta extremt jobba som komma skall på måndag fm på sjukhuset. Sövningen är ett hell. Att se sitt barn gå in till op-salen o gråter efter sin mamma (H följer med henne in), ropar o sträcker sig efter mig.. ropen försvinner längre o länge bort.. Kvar står jag.. Vid en tom säng, med tårar som rinner okontrollerat nerför mina kinder. Väntan.. väntan på att få henne tillbaks. Se henne vakna från narkosen..hur vaknar hon idag? Hur mår hon? Kommer hon ha väldigt ont i ryggen... Läkarsamtal kommer det att bli medans smulis sover. Hur har läkarna o syrrorna sett Flis o oss o 2½ års behandling? Vad händer sen..Det finns 2 små änglar i himmelen. 2 små barn som cancern tog livet ifrån. 2 små barn som fick återfall efter att varit "friska" en kort period... Det finns med i skallen. Nästa vecka vet jag inte om jag orkar blogga. Eller om jag måste få ur mig oro o frustration.. Det är jävligt jobbigt just nu. Jag mår fysiskt illa.. min lilla älskling.. Jag står alltid vid din sida. Jag bråkar för dina rättigheter med näbb o klo..jag älskar dig utan villkor och kommer alltid att vara en jobbig överbeskyddande mamma..<3

Ledig dag 3 av 4! Jamen guuud så fint va? Idag är det exakt en vecka kvar tills Flis ska sövas för att ta det sista (förhoppningsvis) benmärg och ryggmärgsprovet. Sen tar det en vecka..innan vi får provsvar som återigen kommer att förvandla/förändra våra liv. Sitter o funderar över detta. Igår, precis när jag skulle somna, kom tuffa jobbiga tankar farandes genom skallen o tårar trängde igenom ögonlocken, fast jag kämpade hårt med att pressa dem tillbaks.. Största oron är redan nu återfall. Tänk om tankar rusar genom mig o jag får som ett tryck över bröstet när jag tänker på vilket helvete min Flis o vi redan gått igenom..Jag sitter o funderar på hur jag ska tackla det här. Förmodligen kommer ett mastodontinlägg på söndagkväll o sen blir det tomt på bloggen i en vecka framöver. Bloggpaus och Facebookfritt från statusuppdatering. Tror jag behöver mina tankar för mig själv då och nu. Snart.. om 14 dagar får vi ett svar som kommer påverka resten av vårt liv. Igen.