Sorgen lägger sig som ett varmt duntäcke på en överjävligt varm sommarkropp
Jag sörjer som fan att jag inte kunde amma den här gången. Jag känner mig världsjävlasämst oavsett alla hyllningar om att "5 månader?? Braaaa jobbat, hejja dig, duktig du" mm. Det var 5 jobbiga månader. 5 månader av en liten bebis som älskade att amma, men blev så ledsen o frustrerad när hon inte blev mätt. Någonsin.
Asless på att gå upp på nätterna för att värma flaskor, när jag egentligen bara vill samsova med henne nära o amma när hon vaknar.
Jag har legat halvt påklädd på nätterna för att det suger hästballe att lämna en varm säng.
Det var kallt att gå sömnstrucken gm lång hall o stirra sig blind på en digital klocka som räknar ner från 35 sek.. Måste stänga av innan helvetet tjuter tre ggr.. 3,2,.....1 NU!!!! yes jag klarade det nu med *pust*
Hon ligger nära mig o äter sin flaska. Tittar på mig som hon frågar "vad är det här? Varför försvann du när jag låg här o letade efter dig?"
Det är en sorg att inte kunna amma. Min sorg. Elviras sorg. Jag identifierar mig inte som mamma enbart baserat på att kunna amma.
Jag ger mina barn ömhet, närhet, kärlek och omsorg i överflöd. Jag är närvarande o intresserad av deras liv. Jag pratar med dom, ger dom ord och är deras stöttepelare i livet.
Jag kommer igen. Jag kommer släppa detta såsmåningom.. Men just nu är det riktigt känsligt , så där känsligt att frågar du mig "ammar du inte..," så kommer jag börja gråta garanterat.
Kommentarer
Trackback
