gums

Igår var vi till sjukhuset o dagvårdnedred Flis. 

Ett rutinbesök.. nästan. Vaccination mot vattkoppor stod på att-göra-listan. 

Flis är rädd för sprutor. Alltså tänk en rädsla-skala på 1-10 där 10 står för den värsta mest hemska oro du kan föreställa dig.

Min Flis ligger utanför den skalan. Jag tänker typ en 12:a kanske? 

Det går inte att sätta ord på hennes oro, ångest o panik. Hon går in i affekt o är okontaktbar, hennes hjärta slår så hårt att man ser hur det kämpar för att slita sig ut ur hennes bröstkorg. Hon blir sjösvett så det Faktiskt rinner svett av henne. Hon spänner sig i flera veckor och mantrar "när är det dags för spruta? Jag ska ta en spruta. Vart sticker de mig? Vem gör det? Varför? Jag vill inte, snälla tvinga mig inte..." Osv. Denna gången mantrade hon 8 veckor.

Det är länge.

Dagen d  är givetvis värst.  Hon äter inte. Sover dåligt. Okoncentrerad på allt som inte är sjukhusrelaterat. Många tårar. Paniken i hennes ögon. Oron i hennes röst.

Försök till förhandling om att dricka vaccinet istället för en spruta... And so on.

 

Detta påverkar oss alla. Jag är inte mig själv när jag vet hur illa hon mår. Vi lämnade sjukhuset med tunga huvuden, huvudvärk o jag fick tom migränanfall senare på kvällen. 

 

Idag har hon ont i armen såklart. Men det är hennes själ o mitt hjärta som tar mest stryk.. Stackars älskade Flisfis..❤