gums

Ja, som ni vet. Jag bokade ju en tid för ett tandläkarbesök, det första tandisbesöket på 5 år. Helt otroligt vad nervös jag redan vid mitt första telefonsamtal med kliniken. Holy shit.

När jag hade fått en tid o lagt på luren så grinade jag. Mest för att jag tyckte att jag var ruggigt modig o vuxen, men samtidigt för att jag är rädd. SKITRÄDD.

 

En vecka gick alldeles för fort och ja, det var dags att step it up o ge sig iväg. Vaknade 05,30 den morgonen fast luren var på ringning en timme och en kvart senare.. Inte sova här inte.

Vaknade av att hjärtat höll på att ramla ut ur kroppen, skakade i hela kroppen, huvudvärk, svimningskänsla och grymt illamående. Värsta sortens panik och oro drar över hela kroppen o jag grinar lite igen. Hjälp mig nu Gode Guuud.

Åker iväg med Flis o Annica till skolorna o sen i snabbt tempo in till stan där tandisen håller till. Satt med tårar i ögonen i bilen på vägen till stan.

 

Väl inne på mottagningen, där slutade jag att andas. Doften är lamslående och jag känner mig allt utom ok.

Håller en hand i väggen medans jag hänger av mig jackan. Tankar som cirkulerade.. "sa jag att jag älskade Flis imorse?? Herregud, jag kommer att dö här o jag hann inte säga att jag älskar mitt barn..*dålig mamma vibbar*

 

"Sara??" ropar en sköterska upp mig..

 Nu var det svårt att svara, jag nickade lite o följde med.

 

"Håkan?" sa sköterskan.. Sara är här nu.

Han vänder sig om o säger "Nämen Hej Sara, välkommen hit!!"

Då börjar jag grina.

Han frågar "Men Sara, vem har gjort att du är så här livrädd? Du skakar ju? Är det ngn som gjort dig illa?"

Jag grinar och Sara 7 år sätter sig i tandisstolen o börjar prata om min rädsla. " Vad är det värsta som kan hända".. säger han. Jag svarar hulkande "hål i varenda tand, rotfyllning, tandställning, ruttna tänder.. You name it"

Oj, säger den lugna mannen.  "varför ska det vara så?"

"Därför att jag har tokslarvat med att gå till tandis i 5 års tid" hulkar jag..

 

 

Han är bäst min Håkan. Håkan var min barntandläkare och nu är han min vuxentandis. Det är ngt speciellt över honom. Han har ett magiskt lugn som få människor har.

Även fast jag låg där med tårar som rann nerför mina kinder, så kände jag mig trygg med att han började greja fram strålskydd infor röntgenbilderna. När han satte in bildtagargrejen i munnen kände jag en pulsökning och gjorde mitt bästa för att sluta skaka.

 

När bilderna var klara (vilket var direkt..nyteknik liksom) så hör jag honom "ser fint ut, mmm bra här.. jamen det här är ju bara bra.."Jag ville inte ens fråga vad det innebar, för snart måste det komma ngt negativt.

Och det gjorde det. Ngt som tände panikblicken i mina ögon.

 

"Du, Sara..du har en sne visdomstand i överkäken"...säger tandis.

"Ja, säger jag, men den är INTE till besvär. "(Som om jag någonsin skulle erkänna det då liksom..)

"Det är dessutom början till hål i den och jag är hemskt ledsen, men det sitter så illa till att jag itne kan laga den. Mina varmaste rekomendationer är att vi drar ut den, innan den ger dig besvär."

Grinar. Hulkar. STOR SPY/DÖ/SVIMNINGSKÄNSLA.

"Då får du söva mig.." säger jag

"Nej, Sara.. den sitter så fint? till att jag kan lätt dra ut den och du får ju bedövning. Det går jättefort" säger tandis o tittar förstående på mig.

"Jag vill ha en stesolid eller valium när jag kommer" säger jag.

Tandis ler. Det gör inte jag, jag menar det på allvar. Funderar helt allvarligt på att ringa dr S o förklara läget för att få en tablett mot ångesten o rädslan ALLAN, inför nästa besök.

 

Så, såhär är det. Jag ska dra ut en visdomstand 9 januari. DRA.UT.EN.TAND.. Sprutor i min mun och draaaaa ut en tand. Helvettisjävlar. for real. Jag grinade o tittade på tandis och sa

"Jaha, då får vi väl gör det då? Hur lång tid tar detta? Typ 3 timmar eller? Kommer du att sy? Jag kommer att dö, bara så du vet".

Sen var undersökningen klar. Kravlade mig upp ur stolen o gav tandis en kram. Bara för att han är han o INGEN i hela världen får röra mina tänder igen.. bara han!

För övrigt tog han min nojja/panik/skräck/rädsla/oro på fullaste allvar.

Betalade 890 kr och tackade för mig. Blir nog lite dyrare nästa gång.. Det är bara en liten magkänsla som jag har..

 

Gick till bilen och grinade. Ringde ByggareBob o han bara skrattade åt mig o tycker att jag är världens töntigaste ang detta. La på luren o surade till ganska rejält. Åkte till pappi och grinade lite till. Pappi skrattade inte, han förstår inte min nojja eftersom jag både genomgått en förlossning och tatuerat mig (plus att han har gjort det mesta som går att göras i en mun hos en tandis..)

9 januari.. i will die på allvar..

 

 

jo just det.. jag började faktiskt att andas lite igen när undersökningen var klar :)