gums

Förra vecka plus den här känns som utan slut. Behandling 5/7 dagar/vecka. Det är ett ständigt flängande fram o tillbaks till sjukhuset. Det tar på våra krafter, jag är så trött i huvudet o i kroppen. Det är så mkt vi förväntas veta, så mkt vi förväntas att göra och kraven på lilla Flis är i många fall helt orimliga. Jag har inte sedan hon blev sjuk ifrågasatt VARFÖR det blev som det blev.. och jag tänker inte börja fråga nu heller. Men, det jag verkligen grunnar på är om vi någonsin kommer bli folk efter den här behandlingsperioden igen... Ett stort svart orosmoln cirkulerar över mig o frågan är om jag någonsin kommer kunna slappna av och ta livet med ro igen. Det känns inte som det, det känns som en liten bit livsglädje har försvunnit från mig o ersatts med oroskänsla. Det är långa veckor, tiden går ju fort när man har roligt sägs det.. Livet står still för oss. Behandlingen Flis går igenom känns som utan ände o det är bara svårt att orka med något överhuvudtaget just nu.