gums

Jag hade en period i livet där jag följde ganska många bloggar. Man blev nästan sådär så man trodde att man kände den man följde på riktigt och när man kommenterade o inte fick ngt svar.. tja.. då blir man ju sådär glad o tjenis. Eller? Jag känner ju inte (oftast) personen i fråga, så har jag rätt att tänka så? Hm. Kändis/igekänd?

Skakade av mig ganska många bloggar då jag insåg att läsandet av andras liv tog över. Inte bra.

Här sitter jag o skriver. Jag började skriva för att få ur orden ur huvudet. Rensa skallen typ. Sen hände en massa på vägen som verkligen gjorde att allt ställdes på sin spets. Bloggen blev ett lufthål och jag struntar ganska mycket om det är ngn som läser eller inte.  Det är ff gött att få ut orden.

 

Så vad har hänt sen sist? Jobbar på och jag löve it så himla mycket.

Jag är näääääästan i mål med vv. Så jäkla nära att vid nästa invägning (onsdagar) så ska jag vara vid mitt mål. Detta innebär för mig rent konkret att det behöver vara nolltolerans för sweets sö-ons (har varit lite väl mycket av det goda ett tag o det där "jag kan äta allt men inte alltid" har varit liiiiite för mycket alltid på senaste tiden). 

Så bort med det. Lite detox så att säga. Det behövs minst 30 min motion varje dag. Det ska man försöka med varje dag... men så har det ju inte heller blivit kan man säga. Skämskudde fram!

Vårruset vankas. 5 km ska betas av med 2 kriterier. LÖPNING all the way och på max 30 min. Nice. Har hittat ett schysst löpsteg.. nu är det "bara" kondisen kvar.

 

Min specialpedagogikurs är nästan klar. Jag ska skriva en rapport och en del i ett grupparbete. Har helt ärligt inte börjat med ngt av det...än. Idag typ alldeles nyss beställde jag hem studentlitteratur för nästan 1000 kr. sweet. Men jag har nya mål i livet och förhoppningssvis kommer litteraturen väl till hands då. 

 

Våren är äntligen här på riktigt. Tvätten hänger ute på tork och det är blomster på g i rabatten, fågelkvitter och allergikänningar (inte hos mig.. men hos flera andra).

 

Det allra vackraste jag har mår bra. Den stora blir 9 nästa månad. HUR HÄNDE DET???? Det är dessutom snart 3 hela år sen hon blev färdigbehandlad för sin leukemi vilket känns helt overkligt fast givetsvis såååå fantastiskt. 

Den lilla solstrålen trivs på föris. Jag hade ju lätt ångest för hennes föris start men hon är sedd, trygg och omtyckt liten vän. Det känns bra i hjärtat.

 

Nu hör jag dagens andra tvättmaskins pip så bäst att göra lite nytta när "bebisen" sover.... ;)

over n´out

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, vad ska man säga. I måndags (3/3) började jag att jobba igen efter att ha varit föräldraledig i mååååånga månader. Det är nu det börjar på riktigt. 

Logistik och planering uti fingertopparna. Annars fungerar det inte. Eller?

Summasummarum efter denna första vecka.

 

Måndag: Jag åkte till jobbet, H åkte till jobbet, Flis var till skola/fritids och Elvis var till föris. 

Tisdag: Elvis fick vara hos sin farmor o farfar då hon hostade så illa under natten till tisdag. Jag jobb, H jobb o F skola/fritids

Onsdag: Elvis i lite sämre skick hos sin farmor o farfar, jag jobbade, H jobbade o F skola/fritids. Hämtade först febrig Elvira sen febrig Flis på skolan. Tog ett beslut om att vabba nästkommande dag innan jag åkte fr jobbet.

Torsdag: VABB. Så jäkla stenhårt. 

Fredag: Ledig enligt schema.. men ff vabb. Jag känner mig inte riktigt ok...

Lördag: Jag vaknar med feber, hostar o kraxar. Stryker dagen ur almanackan. Bra så.

Söndag; Lilla mkt bättre, men hostar ff. Stora pigg o åker på bowlingkalas på em. Jag känner mig ur form, men sveper berocca o vitaminboostar utan desslike. 

 

Japp, det var den första veckan. Hoppas på en bättre kommande vecka nu.

Jösses, det känns som att skallen ska explodera, magen sprängas och känslorna svalla över likt ett vulkanutbrott... Vad fasen ska jag göra när allt skriker NEJ omkring mig? Jag har så fruktansvärt dåligt samvete o mammahjärtat gråter tårar från själens djup. 

När det finns fler frågor än svar och vardagens logistik inte går ihop.. Vad tusan ska jag göra? För det är jag som löser el ska lösa alla fall.. 

Min syster sa att jag inte ser skogen för alla träd just nu. Sant tänker jag. Jag befinner mig i en överväxt djungel (minus värme då) där allt växer i raketfart runt mig, över mig o på mig. Om jag slutar röra mig tar det mig..inget fungerar. Jag är en människa.. Men det känns som jag har hela världen på mina axlar. Jobbigt.

Ibland ställs man inför olika, tja vad ska man säga typ frågeställningar i livet. Ibland slår ödet undan fötterna på dig och ibland står Salomons portar vidöppna.

Det är då vi kan resonera om ett glas är halvfullt eller halvtomt. Jag är den obotliga optimisten som alltid tror bra om allt och alla. 

Mitt glas är halvfullt. 

Jag blir då (givetsvis) ganska ledsen och upprörd när det finns människor som försöker pracka på mig pessimistiska tankar, dåligt samvete och skuldkänslor. FUCK THAT tänker jag. 

MITT GLAS ÄR HALVFULLT ÄVEN OM ? FÖRSÖKER SÄNKA MIG.. *POW*

Vardag eller var dag? Skitsamma egentligen, det jag verkligen vill ta upp är sömnlöshet/sömnbrist. Varje natt vaknar hon den lilla o vill ha sin napp. Spelar ingen roll om jag fyller sängen med nappar.. Hon hittar dom inte i mörkret/orkar inte leta. Istället låter hon som ett brandlarm på 2 röda sekunder om man inte hjälper henne. Problem. Jag behöver sömn, Elvira tänker att sova kan mamma göra annandag i livet. Varje dag o varje natt är jag tacksam för den yttepyttelilla sömn jag får för på dagtid är hon den gladaste lilla människan någonsin. Förutom just nu då. Inatt har vi varit vakna med 20 min intervaller. Jag skojar inte. Jag är trött så jag vill grina. Kl 6 var febern ett faktum. Dret. 

Hej hopp i lingonskogen!

Vete tusan om det är någon överhuvudtaget som kommer att se detta, men men.. för uppdateringens skull. HEJ!

Så sjukt mycket har hänt sen sist.

Jag läser på KAU igen. Specialpedagogiska perspektiv på utveckling och lärande. Ett litet steg närmare min dröm.

Kursen är pricken över i för min del. Det känns så rätt och jag. Litteraturen tvingar mig tänka utanför ramarna och diskussionerna på närträffarna är guld.

Det är en riktig guldkant i tillvaron och en ynnest att få läsa det man själv vill.

Världens bästa farmor o farfar tar hand om Elvira när jag läser. Återigen stort tack och utan er hade detta varit svårt.

 

Om ett par dagar är min lilla älskade bebis 1 år. Helt sjukt vad tiden gått fort. Min lilla sparv växer så det knakar, går och mår så himla bra. Titta, lampa, mamma o pappa lyder vokabuläret änsålänge <3.

Vi var och hälsade på hennes blivande föris förra veckan. Samma förskola och samma avdelning som syrran gått på. BÄSTA SJÖGLIMTEN!! Det känns..bra. Typ. Jo, men alltså. Jag vet att hon kommer få det fantastiskt bra, utan tvekan. Men hon är så liten..Mammahjärtat krampar lite vid tanken om jag ska vara ärlig.

Men det blir bra. Vet det längst inne i hjärteroten.

Så när lilla börjar föris så ska mamman börja jobba igen på sitt bästa ställe. Jag längtar efter barnen, kollegorna och föräldrarna. Det blir bra!

Flisen går i 2:an. Hur hände det? Hon är världens vackraste tjej o har ett hjärta av guld. Mycket om o men tankar, men omtänksam, underbar och snart fyller hon 9 år?! Ojojoj. Alla värden ser bra ut och nu oroar sig mamman istället för de sena komplikationer som kan uppstå efter en cellgifsbehandling. Tjo, alltid är det ngt.

 

I september började jag och en vän på ViktVäktarna. Detta för andra gången i mitt liv. Det var liksom dags. Jag vägrade stranden i somras pga kroppshyddan min så nä.. nu fick det vara bra.

Och det går bra kan jag meddela. -13 kg typ och har en liten bit kvar på min viktiga resa.

 

Jag har tänkt om i livet och nu är det så att från o med årsskiftet lever jag som jag lär. Nyttigare, mer motion, ärligare mot mig själv och tränar stenhårt på att inte vara så jäkla snäll hela tiden. Jag försöker säga mer ja än nej till mina barn och jag har insett att vill man ha något så har man 3 alternativ.

1. Fixa det själv

2. Säga att "jag önskar mig" "Jag behöver" "Jag tänker" osv.

3. stoppa huvudet i sanden o hoppas någon jäkel är bra på telepati o tankeöverföring.

 

Så med det sagt, jag ska försöka uppdatera bloggen liiiite oftare. Lovar inget men ska försöka.

 

 

 

 

 

Det här med att plugga igen. Kanonkul, men mycket.

Har varit en mycket MYCKET obehaglig och jobbig förälder i skolan för Flis skull, gott resultat.

Elvira må vara liten på jorden, men har en mycket stor personlighet o vilja. Hon kryper, ställer sig upp mot saker och klappar händer. Gillar inte att bli matad, kan själv liksom. 

Livet är mycket just nu, mycket 👍 men också 👎. 

Jag tappar mycket i vikt också btw.

Viktväktarna  is the shit Och jag har inte valt bort något i min kost.. Allt har ju schyssta alternativ att tillgå 👌. Om det fortsätter i samma tempo har jag nått min målvikt om sisådär 2 mån Max👏. 

Nej, nu kallar barnen, huset, tvättmaskinen, dammsugaren, diskmaskinen, pluggandet, plockandet och givetvis Iris🐰.

Tjoflöjt

Drar jag på mig min utrustning och ger mig på nytt ut i krig. 

Kriget för Felicias rättigheter verkar aldrig ta slut, jag möter hinder efter hinder, oförståelse, empatilöshet och kunskapsbrist vart jag än går. 

 

Jag är fel person att bråka med. Jag är en engagerad o driven förälder, påläst, kunnig och otroligt kompetent pedagog som vet hur våra svenska styrdokument o lagar ser ut. 

Jag kommer slå där det gör som ondast- jag kommer påpeka okunskapen, ifrågasätta ledarskapet samt upplysa dem med information som kommer få dem ramla baklänges och skämmas ögonen ur sig. 

 

"Kampen den går vidare, den har bara börjat"

 

Som förälder är jag vansinnigt förbannad, som pedagog förvånad och uppriktigt ledsen.

Jag gör detta för Flis.. Men jag är också rösten för de barn som har föräldrar som kommer att drabbas av detta i framtiden o inte vet vart man ska vända sig. Nu jävlar i mig får det vara nog.  

ALL IN 👊

Igår var vi till sjukhuset o dagvårdnedred Flis. 

Ett rutinbesök.. nästan. Vaccination mot vattkoppor stod på att-göra-listan. 

Flis är rädd för sprutor. Alltså tänk en rädsla-skala på 1-10 där 10 står för den värsta mest hemska oro du kan föreställa dig.

Min Flis ligger utanför den skalan. Jag tänker typ en 12:a kanske? 

Det går inte att sätta ord på hennes oro, ångest o panik. Hon går in i affekt o är okontaktbar, hennes hjärta slår så hårt att man ser hur det kämpar för att slita sig ut ur hennes bröstkorg. Hon blir sjösvett så det Faktiskt rinner svett av henne. Hon spänner sig i flera veckor och mantrar "när är det dags för spruta? Jag ska ta en spruta. Vart sticker de mig? Vem gör det? Varför? Jag vill inte, snälla tvinga mig inte..." Osv. Denna gången mantrade hon 8 veckor.

Det är länge.

Dagen d  är givetvis värst.  Hon äter inte. Sover dåligt. Okoncentrerad på allt som inte är sjukhusrelaterat. Många tårar. Paniken i hennes ögon. Oron i hennes röst.

Försök till förhandling om att dricka vaccinet istället för en spruta... And so on.

 

Detta påverkar oss alla. Jag är inte mig själv när jag vet hur illa hon mår. Vi lämnade sjukhuset med tunga huvuden, huvudvärk o jag fick tom migränanfall senare på kvällen. 

 

Idag har hon ont i armen såklart. Men det är hennes själ o mitt hjärta som tar mest stryk.. Stackars älskade Flisfis..❤

Efter två jobbiga nätter o två dagar med lite sömn för den lilla, håller mitt huvud på att explodera av trötthet. Småbarnslivet är fantatiskt  många gånger.. Just nu inte så rockigt dock.

I 6,5 månad har lilla underbara funnits hos oss o i 6,5 månad har sömnbristen eskalerat. Har skrivit om det förrut o gör det igen. Mina barn sover lite, upphackat o oregelbundet.

Jag var tydligen likadan säger min mamma. Förlåt för det. Men i ärlighetens namn så håller jag på att bli knäpp o sur som attan.

Sömn är så viktigt..inte bara för mig, men för den lilla också. Hoppas innerligt att det blir bättre snart. Blir liksom knäpp på riktigt av detta 😔

På "Grey's" imorse skulle en karaktär i serien lära sig vara mer HAJ än småfisk. Hajen tar för sig, hugger när man minst anar o lider av storhetsvansinne samt skiter fullständigt i om den biter så den dödar el sårar.

Småfisken gömmer sig ofta i stim, rädd för att sticka ut o göra sig sedd o hörd. En för alla alla för en tror småfisken.. Men i slutändan är det ingen som räddar småfisken om hajen kommer. 

Det är då det borde ske. Liten småfisk måste brösta upp sig, fixa lite mod o bara säga: 

"Fuck off jädra översittare" 

Nu är denna karaktären i serien en Stark kvinna, men alla har väl någongång känt sig mer som småfisk än haj tror jag.

Skulle vilja vara mer haj.. Men bara ibland. 

Felicia har alltid tyckt att detta med sömn varit sjukt överskattat. Det tog över ett år innan sömn-hela-natten kom någon enstaka gång. 

När hon väl sov hela natten, så vakande hon urtidigt. Det är liksom först nu när hon är 8 år som hon kan sova länge (8-9) på morgonen.

Vet att jag blev riktigt sne o sur när jag hörde om alla andras jämngamla barn som bara sov,sov o sov hela nätterna igenom UTAN mat minsann.

Kul för er med sovande barn..Verkligen.

 

Med Elvira började det redan när hon låg i min mage. Jag fick gå upp o kissa både 1,2,3 ggr/natt redan tidigt i graviditeten. Sen kom lilla underbara ut o vakenheten på natten fortsatte. Vi är uppe 1-3ggr varje natt. Ibland 4 ggr.. 2 för mat o minst 2 ggr får jag hjälpa henne med nappen. Enl Bvc behöver hon inte äta på natten längre..grattis o lycka till med att ge oss med det.

Lördag till söndag sov barnen hos farmor o farfar då mamman o pappan var på bröllopsfest.

Söndagem var lilla E så sliten att hon somnade 19.15.. För natten👏.. Hon sov till 5 imorse så hon lär varit riktigt sliten igår. Men sen var det roliga slut så här är vi, Elvis o jag, i vardagsrummet sen 5,35 (kl nu 6,55).

Hon kvittrar o är skitnöjd. Mina ögon svider av trötthet o jag blir lite småsur över tanken att nästa långa sovmorgon kommer om typ 7,5 år.. Jösses😴. Tur att man fått de vackraste barnen på denna jord.. Annars vete tusan hur jag o vi skulle klara det. Mvh sleepless på Hammarö

Jag är ingen människa som brukar provocera för att folk ska reagera o skapa egen mening. 

Men, gissa om jag ska sticka ut hakan lite nu o röra om i grytan.. 

Det är högsommar. Värme o sol. "Alla" vill hänga på strand vid vatten El pool.. Det är vilket som.

Men, hur många av oss (mest kvinnligt folk) låter bli att besöka offentlighetens stränder o bad pga     det där lilla trollet som sitter i vårat huvud o skriker i våra öron *ful,blek,fet och fel*?

 

Svaret är alldeles för många. Ingen kommer döma mig för att jag är på jakt efter svalka o en härlig stund tillsammans med mina barn lättklädd likasom alla andra. 

 

Fick för mig i sommarens begynnelse att jag var ovärdig bad, strandhäng, bikini mm. Jag fick barn tidigare i år, o 8 år sen innan dess.

Kroppen är min, den har burit mina barn o jag är egentligen stolt över den där degpåsen som är kvar. Fast i det sjuka samhället ser inte en bikinikropp ut så. 

Gick till en sportaffär o provade ut ett plagg som skulle dölja degpåsen väl, men nej. Det såg liksom inte rätt ut. Och varför måste jag dölja? 

 

Jag ÄR värdig att vistas ute, med min kropp i en bikini om jag så önskar på en strand vid vattnet. 

Ikväll åkte vi till mörudden för ett kvällsdopp. Mitt första för i år. När jag stod där vid vattenbrynet i min röda bikini med Vänerns vatten skvalpande kring mina ben kom jag på mig själv att tänka på att alla där var skapta i olika former o modeller. Vackert o precis som det ska vara. 

Jag tog min bikini+kropp o slängde mig i. Känslan.. Svalkan..glädjen.. Så himla härligt!

 

Jag skiter from nu i att lyssna på det lilla otrevliga trollet i huvudet, o ska faktiskt ge detta med bikini, bad, strand o sommar en ny chans. 

Jag är unik likasom du. Var dig själv o skit i andra. Punkt liksom.