gums

Jag är 15 år. Sitter på mitt flickrum i parhuset i området där jag och mina barndomskamrater är uppväxta. Gick på en riktig dretskola i 9 år, fast det hör inte riktigt hit. Sitter på min säng. Jag har precis sett på ett avsnitt av "Grannar" "Glamour" eller "Vänner". Sitter och är bitter över att alla är så in i helvetti perfekta, deras perfekta liv, utseenden och karriärer. Allt är så mycket extra och lite till i deras liv. På ett bra sätt då. De där.. de där på tv.. Det är då.. just precis då jag önskar jag idag önskar att jag aldrig uttalat högt. "VARFÖR I HELVETE SKA JAG VARA SÅ VANLIG???" INTE ETT SKIT ÄR SPÄNNANDE I MITT LIV!!!" Yepp, så var det då för 18 år sen. Nu sitter jag här o är en sur snart medelålders bitter..donna som är less. Jag önskar inget annat än att få vara vanlig just nu.´.. en helt vanlig Svensson vars största bekymmer är vart i världen sommarsemestern ska gå, eller om allt annat bara faller på plats som det gör för somliga. Nä, jag sitter här och är skitsur. Jag är så less att livet sparkar på mig om o om igen.. Jag hinner ju för fan inte ens ställa mig upp innan det måttar in nästa tappar-andan-tag. Ser att allt som har hänt under årets första månader har börjat ta på mig. Humöret o tålamodet är 2 saker som försvinner mer o mer dag för dag. Är så heligt urförbannad på alla downs i mitt liv så att magkatarren irriterar likt en varig blödande böld i röven o huvudvärken pulserar så ögonen håller på att pluppa ur huvudet. Imorgon drar jag till mitt gudbarn och hennes mor i Göteborg. gissa OM jag ska ladda mer bra energi? (o bebisgoooos)...