gums

Fick mkt goda nyheter av en familj som har varit i helvetes gap lite längre än oss, i veckan fick jag veta att lilla F är färdigbehandlad o hennes slangar är bortopererade. Åh vad glad blev när jag fick höra det. Provtagningar väntar för dem, men ingen mer guldmedicin. De är på väg ut ur gapet, på väg att försöka laga sig själva o sin familj för att orka gå vidare i en ny sorts vardag. Vi är kvar i gapet.. vi kommer vara kvar i gapet en l-å-n-g tid. Även om jag vet att Flis svarat superbra på medicinen som hon fått o i dagsläget ser det väldigt bra ut, så känner jag en hopplöshet o en större maktlöshet än någonsin för att vi går som i ett ekorrshjul o tar oss ingenstans.. vi förväntas bara att gå runt o acceptera o tolerera allt de gör, bestämmer o säger till oss. Ska till vår kurator på måndag.. Jag känner att jag behöver hennes kloka ord o stöd nu. Alla mina underbara vänners tröst är en sak, men hon vet vad jag behöver höra utan krusiduller o inlindningar. Jag funderar mkt på hur allt det här påverkar mitt barn. Hur mår hon egentligen? Vem kan hjälpa henne igenom det här.. Blir hon någonsin hel igen? Funderar mkt på skolan också.. här i veckan ansökte jag om höstens kurser. Min sista termin.. Vad händer sen? Jag vill ju jobba, vill ju söka jobb.. men Flis då? hur blir det med allt? Hur kommer det gå när hon ska börja på sin förskola igen? Jag har lite idéer om vad jag vill göra när jag är färdig. Mkt drömmar i dagsläget. Vi får se vad som händer o sker. En sak vet jag alla fall.. Längtar efter mina 2 veckors VFU som jag ska göra i juni när skolan är slut. FANTASTISKT, skönt att faktiskt ha ngt att se fram mot som bara är mitt. Nu.. total förvirring o ont i magen.. Jag vet liksom inte ngt känns det som. Är här o nu o bara tar det som det kommer.. livet, skolan, o framför allt Flis.. då, här och nu o sen..