gums

Hon ligger brevid mig i soffan. Min annars full i bus o alltid spring i benen dotter är liksom inte här. Hon är här alldeles brevid mig..men ändå inte. Dumma kortison o jäkla biverkningar. Bra dagar "glömmer" man nästan bort vad det är vi går igenom. Det är overkligt o ofattbart.. även efter lite drygt 9 månader. Men när hon blir så här.. nästan likgiltig o nästan helt ofattbart ledsen/låg hela tiden.. det är då jag blir rädd. Det är då de mörka tankarna smyger sig på. Oro tar över mina tankar när huset blir mörkt o tyst är det värre än den värsta mardrömmen..Tårarna tränger o svider innanför ögonlocken o jag hör hur mitt hjärta klappar hårt. Men jag kan inte göra ngt åt det. Inte ett endaste dugg. Jag kan ge henne smärtstillande o jag har morfin som jag får ge om hennes ångest blir för stor. Men morfin eller? Vill man ge sitt barn morfin? Knark? HELL NO.. men ångesten är värre.. vi har klart oss hittills i veckan utan morfin alla fall.. önskar hoppas o ber om att vi kan slippa det de dagar som är kvar också. Min blogg är min ventilation o andningshål. Jag får använda de negativa tankar o oro till att skriva av mig.. jag vet att det vänder.. men det känns som en hel evighet dit. Jag är inte starkare än någon annan egentligen. Jag försöker bara överleva o har nästippen jämt precis ovanför vattenytan för tillfället. Bra dagar är underbart.. dåliga dagar drar ner mig så jag nätt o jämt får luft.