gums

Ändra sitt sätt o tänka kanske? Såg en stund på diagnos okänd igår o dagens patient "Pontus" var så otroligt ödmjuk inför livet. Han hade op en hjärntumör vid 14 års ålder o hade en hel del scary biverkningar av det. Det han sa som verkligen fångade mig var att även om han kan inte springa i trappor, men han kan ju gå nerför dem istället. Skulle han hamna i rullstol så kan han ändå manövrera den själv. Förstår ni? Det handlar om att ta den situation man har här o nu o göra det man kan av det. Det allra bästa här o nu. Så jag tänker så här. OK, jag har prestationsångest eftersom jag vill ha bra betyg och alltid göra lite mer än mitt bästa i skolan. Fast ser man vad vi går igenom så borde jag vara glad över att jag har klarat läsåret from hell med G i betyg. Jag har inget som släntrar el är missat. Inget arbete, tenta el praktik som hänger kvar. I Flis fall kan man ju säga mycket. Tex hon kan inte bada pga infektionsrisker i cvk´n. Men hon kan ta långa duschar istället. Hon kan inte promenera lång bit för att hennes ben bär henne inte så långt, men hon orkar cykla och biten hon faktiskt orkar gå blir längre och längre för varje dag som går. Idag visade hon sin bästa dr Karin att hon minsann kunde springa igen. För snart 10 månader sen slutade hon att gå..helt o hållet o tog inte ett steg på 3 månader... Hon är yvig, spontan, högljudd och har stor integritet. Det borde jag/vi lyfta istället för att schyssa ner o dämpa ngt som vi inte kan göra ngt åt. 1-1½ vecka/varannan månad är hon så sänkt, ledsen o har ångest eftersom kroppen gör så ont så att hon itne vet vart hon ska ta vägen. Den veckan värker det i mammihjärtat. Det är DET jag borde bära med mig när hon härjar som mest.. Hon har inte alltid bra dagar, jag borde låta henne ta sina egna strider mer o välja mina/våra med henne på ett annat sätt. Det är lätt att sitta här i efterhand o tycka o tänka. Jag vet att jag kommer vara lika ledsen o arg på henne när hon sätter igång med nästa härj. Det kan vara allt ifrån att hon drar ut allt toapapper från en rulle o lägger det på golvet på toaletten.. el varför inte försöka spola ner en hel rulle? Rycka av alla mina fina petunior, hälla ut schampo i golvbrunnen när hon duschar, vattna mina gummistövlar på INSIDAN, slänga ut alla kläder ut ur byrån, rita på väggen (lääängesen tack o lov o i ett icke renoverat rum),skvätta jord ur blomkrukor, rita på sig själv med tuschpennor. Å sen har vi ju alla dessa vansinnesutbrott. För minsta lilla kan världen haverera o gå under. Det kan skrikas o gråtas omvartannat.. Men jag borde tänka om alla fall.. Mest för min egen skull. Så nu slutar jag be om ursäkt.. hon får helt enkelt ta sina egna strider i fortsättningen.