gums

Försöker hitta en passande rubrik... Men det finns ingen, precis som att det ibland bara tar slut på ord. Vi är inne på dag 3 av smärta, oro, ångest o tårar. Idag brast mitt hjärta itu, mina tårar ville aldrig ta slut fastän jag vet att Flisen får dåligt samvete när mamma är ledsen. Det är inte meningen att hon ska se mig ledsen, hon ska inte behöva bära mina tårar.. Det blev 2 jobbiga timmar innan H kom hem. Flis var orolig, jag skämdes.. ibland hamnar man där.. i det uppenbara helvetes gap. H kom hem, jag åkte. Jag åkte till Kilene för att ge mig ut o promenera. Promenad blev till löpning (!?)/högintensiv stavgång. Jag ville få ut min fysiska smärta o tro mig.. håll, magknip o en urusel kondis gav mig bevis för att jag utvecklade en helt ny sorts smärta. Kroppen känns lite underlig. Som om den är i total chock, för när sprang jag FRIVILLIGT senast? Det vete tusan alltså... har det ens hänt=? Men det var skönt (fast jag hade helt ärligt på känn att jag skulle kräkas efteråt för det var ju helt sjukt jobbigt, vilket jag inte gjorde dock)efter jag kom i mål o hade betat av 5 km... Sjukt vad man gör bara för att man måste få ur sig ngt som äter på mig. Tror jag kan tänka mig att ge mig ut igen... frivilligt...