gums

Vi har varit på dagvården för provtagning idag, Flis o jag. Jag visste att proverna skulle visa ett sämre resultat än sist, då hon har fått en ny medicin som ska trycka ner blodvärderna skamlöst lågt. Men ändå..jag är orolig ändå in i min själ varje gång det ska tas prover o få beskedet efter det. Får vi åka hem idag med, el måste vi läggas in igen? Har hon ngn infektion? Behövs ngn transfusion? Hur reagerar hennes lilla kropp på den nya medicinen?? Många frågor finns det, o nej det är fortfarande inte vardag för oss. Det är ingen vardag att behöva vätskemäta sitt barn dagligen, bära mitt barn överrallt i huset för hon orkar/kan inte gå själv, ge mediciner som är rent gift för kroppen, se hennes biverkningar av alla mediciner. Det är ingen vardag när ens barn har oro, smärta, ångest och rädsla... Så nej, vardagen finns liksom inte längre. Allt har förändrats, jag vågar inte längre planera för nästkommande dag. Det är bara som det är. Vår situation går inte att förklara o jag önskar ingen detta som vi tvingas gå igenom. Fick en fråga av en person för ett tag sen som verkligen fick mig att tänka till. Den handlade om min tro. Jag är kristen o jag är troende. Min tro är otroligt viktig för mig, jag måste tro för jag vet att jag blir hörd o jag vill tro att mina böner hjälper mitt barn att bli frisk. Så som svar på din fråga, jag tror på Gud och jag behöver tron för att orka mig igenom Felicias svåra sjukdom....(Jag tror inte heller att det är Gud som har ett personligt vendetta mot mig..tror inte att han funderar så..)