gums

Är mitt i ett skede där jag inte kan sätta ord på det jag känner- måndagen närmar sig med stormsteg o likasom min dotter mantar detta extremt jobba som komma skall på måndag fm på sjukhuset. Sövningen är ett hell. Att se sitt barn gå in till op-salen o gråter efter sin mamma (H följer med henne in), ropar o sträcker sig efter mig.. ropen försvinner längre o länge bort.. Kvar står jag.. Vid en tom säng, med tårar som rinner okontrollerat nerför mina kinder. Väntan.. väntan på att få henne tillbaks. Se henne vakna från narkosen..hur vaknar hon idag? Hur mår hon? Kommer hon ha väldigt ont i ryggen... Läkarsamtal kommer det att bli medans smulis sover. Hur har läkarna o syrrorna sett Flis o oss o 2½ års behandling? Vad händer sen..Det finns 2 små änglar i himmelen. 2 små barn som cancern tog livet ifrån. 2 små barn som fick återfall efter att varit "friska" en kort period... Det finns med i skallen. Nästa vecka vet jag inte om jag orkar blogga. Eller om jag måste få ur mig oro o frustration.. Det är jävligt jobbigt just nu. Jag mår fysiskt illa.. min lilla älskling.. Jag står alltid vid din sida. Jag bråkar för dina rättigheter med näbb o klo..jag älskar dig utan villkor och kommer alltid att vara en jobbig överbeskyddande mamma..<3