hjärtstillestånd?

Fick ett besked av dr Å idag. Inget dåligt egentligen, med jag gick in i chock o fick förmodligen hjärtstillestånd för en liten microdelssekund. VA? hur är det möjligt? Men men men.. Ok, så här är det. (kommentarer om att jag är världens nojjigaste o största tönt undanbedes, vänligen men bestämt.) Vi har varit på vårat sjukhus el Drottning Silvia i Gbg mer el mindre 1-2 ggr/vecka i 1½ år. Det är mkt, det är en lång tid. Men samtidigt som behandlingarna o provtagningarna varit fruktansvärt påfrestande o direkt hjärtskärande, så är det trygghet att få komma till våra doktorer o sköterskor en gång varje vecka. Nästa vecka behöver itne Flis komma till sjukhuset för provtagning. Det är stort. Större än vad ni kan förstå. Ingen kommer med klapp på axeln, lugna ord, provtagningsbesked el medicinjustering. Inget.. inget på 14!!!! dagar. Det är länge. Den 13/6 är nästa planerade undersökning. Undrar hur många ggr jag hinner ringa dagvården innan dess? El besökt psykaktuten för att jag på allvar blir knäpp o paranoid för att hennes värden kommer vara käpprätt åt helvete? Ja, hon får medicin a-l-l-a dagar. Alla 14 dagar. Men det är så mkt tankar, tänk om levern o mjälten ändrar status? Tänk om lymforna sväller o ngn underlig (ej bekant för oss) biverkning bara ploppar upp under dessa 14 dagar?? Va va va VA???? Det är lite tears off fear hos mig just nu om jag ska vara ärlig. Ur läkarnas perspektiv låter det ungefär så här: "tja.. hon har varit någolunda stabil i sina värden ett tag nu, låg och bra. Vi tycker att vi kan avvakta nästa vecka med provtagning, så kommer ni om 14 dagar istället. Känns det bra?" TYP NEEEEEEJ!!! sa jag. Då kom Kristina. Kristina är barnsjuksköterska på dagvården och det absolut snällaste som finns att hitta. Hon såg paniken i mina ögon efter att dr Å gått iväg. Hon kramar om mig o förklarar att min panik är rättfärdigad o förstålig. Men som hon sa, de finns ett samtal bort för tröst och för frågor. Mamman är lite utom sig själv just nu. SKITJOBBIGT faktiskt. Det här den delen av Flis sjukdom som skrämmer skiten ur mig. Tankar o funderingar som jag inte kan styra över. Tankar som gör att hjärtat bultar så hårt att det gör ont, tankar som gör att tårarna kommer närsomhelst, hursomhelst. Paniken o oron. Vadan detta kanske ni tror? Slut på behandlingen el? NEJ. Hon har ett år kvar av cellgifter. 1 helt år. Ett helt år innan jag kommer tappa kontrollen totalt o fullständigt o bli ett nutcase så att säga. Vaknade glad o lycklig idag. Nu är det bara en stor frustration och oro för inte en utan 2 veckor i ovisshet..herregud.. hur ska jag fixa detta?

Kommentarer
Postat av: GT

Förstår din frustration panik över detta!!! Någon har åter igen ryckt bort marken under fötterna!!!!! Men som sagt i ett possitivt perspektiv för flis !:) (er oxå) Men JAG & J förstår Din oro!! Vi finns HÄR bara ett skutt över staketet!!! Vardagen som jag prata om, den är knepig att förstå !! KRAM

2011-05-30 @ 16:07:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0