gums

Fy vad mycket tankar det cirkulerar i mitt huvud. Jag är otroligt ödmjuk inför livets alla prövningar. Nu mer än någonsin. Jag menar, är det dags att börja välja sina strider kanske? För i det stora- spelar det ngn roll om mitt barn går ut i strumplästen när gräset är torr o mjukt? Typ. Idag ringde jag till E på Lekterapin. Hjälp, pep jag.. jag vet inte vad jag ska göra, hur besvarar man en 5-årings tankar kring det extensiella.. Livet/döden.. hjälp. Å hjälpte mig gjorde hon. På många sätt. Jag vill också bli lekterapeut någongång i livet. Någongång. Just nu är jag bara. Ett litet steg i taget, en liten fot framför den andra. När motgångarna slår mot mig, så tar stegen lång tid att vandra.. men lite i taget.. sakta men säkert så kommer vi fram. Jag försöker så hårt att hitta ord som kan ge mig tröst, förståelse och svar på min oro och frustration kring det som skett senaste tiden. Varför måste jag förstå? Sorgen, tårarna och tankarna är en del av processen för att samla ihop ett splittrat hjärta o en sargad själ för att orka ta sig vidare. Måste samla ihop mig för hur det än är och hur ont i hjärtat det gör att cancerhelvetet tog en av Flis vänner, så har jag min kämpe kvar i livet. För det är det vi gör, dag ut o dag in.. vi kämpar för livet.