gums

Varje måndag sitter jag här, med en kopp kaffe (snart alla fall) o funderar på vad som väntar oss just idag på sjukhuset. Provtagning ja, läkarundersökning ja.. men det är inte det jag menar. Jag pratar om känslan att stå där med läkaren, o får höra.. "höga värden..blablabla.. högre dos med cellgifter..Benmärgen återhämtar sig fortare än vad vi önskar att den gjorde..." Jaha.. vi kan itne göra ngt åt hennes värden. Det är hennes kropp som bestämmer det. Vi står o hanterar cellgifter i vårt kök o rättar till veckans ordination i dosetten. Hur många 4-åringar känner ni med dosetter fyllda med cellgifter=? Eller dosetter överhuvudtaget? Barn ska itne vara sjuka. Det är inte så det ska vara. Men nu är vi ju mitt i behandling, drygt ett år o lite mer kvar av dagliga cellgifter o provtagningar. Jag skulle ljuga om jag sa att jag kommer ut som samma gamla Sara när det här är över med medicinering o läkarbesök på sjukhuset. Det har slitit ont på oss alla.