gums

Som ett skepp kommer lastat. Ett skepp fullt av bekymmer och oro. Min födelsedag närmar sig med stormsteg, inte ens en vecka kvar nu.. Vill inte fylla år. Jag har inte tid eller lust. Vill inte vill inte vill inte...Det ringer och frågas om när, var och hur jag planerat den "stora" dagen. Bläää vill bara inte. Är det nu det är dags att sätta in en annons i tidningen med rubriken "All uppvaktning undanbedes!?" MEN JAG ÄR JU INTE SÅN.. Jag kommer sätta på mig det varmaste leendet jag kan åstakomma och vara en god värdinna. Bjuda på en massa gott och trevligt sällskap. 30-årskris kan man ju fundera på..? Eller är man bara Nedstämd och allmänt deprimerad? Det är mycket runt omkring mig nu. För mycket. Jag känner hur allt äter på mig innifrån och ut. Dåligt samvete för allt jag inte hinner med som verkligen borde göras. Jag vill skjuta upp min födelsedag ett par år så jag kan fira det på det sättet som JAG vill bli firad på. Är det ngn som vet hur jag skulle kunna lösa det? Tips mottages tacksamt.